¡Hola! Nu har jag lärt mig att göra upp och ned vända utropstecken oxå! Kopierade inte från google!

 

Vad har hänt sedan jag senast skrev nudå? Insåg idag att det är PRICK 3 veckor kvar förhoppningsvis tills vi lämnar Teneriffa. Har blandade känslor, det här är ju mitt hem nu! Men saknar Sverige, mitt rum, mitt hem, familjen, vänner, skolan så otroligt mycket samtidigt som jag ba vill stanna här, ligga vid poolen, promenera med flipflops till stranden, äta ute på kvällarna, köra bar rundor, gå ut en promenad och bara titta runtomkring sig och kunna skratta sig lycklig, jobbet, alla glada gästerna, mina vänner här, friheten, känslan av att man kan göra vad man vill, när man vill, gå i kjol och linne hem sena kvällar, lukten av nyklippt gräs, all musik på kvällarna, de snälla människorna, värmen, shoppingen, spontaniteten osv!

 

Är så grymt tacksam och stolt över mig själv för att jag tog mig chansen och for hit. Och nu ska jag va helt ärlig. Innan jag åkte hit så tvekade jag så sjukt mycket, men jag sa det inte till någon, inte ens till min mamma. Stod typ och grät i duschen hemma dagen vi skulle fara för att jag var så rädd och jag vågade verkligen inte åka! Men kommer föralltid tacka mig själv för att jag har gjort den här resan! 

 

I början var allting väldigt nytt och jag var så flumm under de första 2 veckorna här, jag tyckte allt var bra och ibland fick jag klappa till mig själv och säga, Frida, kom tillbaka till verkligheten nu! Man levde verkligen i början!! Kom ihåg att jag och Matilda satt på en resturang på stranden under de första veckorna och sa, hoppas att man aldrig vänjer sig vid det här, hoppas att man fortfarande ser allting på samma sätt och uppskattar det om 2 månader. Och det har jag gjort helt klart!

 

Allt flöt på tills jag fick besök. Då fick jag en sån jävla ångest. Verkligheten lixom kom och slog en i ansiktet. Man har saker där hemma oxå, och nej, jag har inte levt i en bubbla här, men jag anpassade mig så fort så jag kände mig hemma direkt! Men när dom kom så fick jag så mycket hemlängtan och dagarna innan dom åkte hem hade jag ont i magen hela tiden och jag kunde knappt tänka framåt, hur skulle jag klara mig utan dom när dom hade åkt hem osv. Jag hade svävat på moln i 2 veckor för att dom skulle komma hit. Under de två veckorna och många veckor innan det hade jag umgåtts med Mellie och verkligen haft så jävla kul. Hon for hem samma dag som dom och jag kände mig så jävla ensam och jag var nära på att bryta ihop flera gånger. Man gick från att ha allt till ingenting på en sekund och det var jobbigt.

 

Sedan dess har det känts som att jag har balanserat på en lina, beroende på vad jag gör så har jag ibland mer balans och ibland inte. Tillexempel så vågar jag inte prata om vissa saker nu när jag är här såsom hemlängtan och lite annat för jag är så rädd att tappa balansen. När dom hade åkt balanserade jag för klatta livet men jag höll mig kvar iallafall!!

 

Nu känner jag bara såhär, jag har varit här i mer än två månader. Växt så sjukt mycket som person, tagit tid åt mig själv, blivit mer självständig, ser saker på andra sätt osv och jag är bara sååå stolt över mig själv, för det får man vara. Dessa sista veckor ska jag ta för mig av ALLT, sen ska jag åka hem med huvudet högt, det kommer kännas som man äger världen!